Warszawa 3/5 2007
Vi slutade att skydda oss.
Vi slutade att skydda oss.
Det har känts som ett stort beslut att sluta skydda oss. Förmodligen mest för mig, Johan har länge velat ha barn. Det säger han i alla fall.
Jag tror att han menar det. Det känns så definitivt på något sätt. Inte för att jag inte vill och inte heller för att jag är rädd att binda mig. Jag vet att det kan dröja år innan man lyckas bli gravid. Samtidigt kan gåvan komma direkt. Det känns bara definitivt.
Rädslan för att något ska gå fel är stor, eller kanske inte, jag kan inte riktigt bestämma hur jag känner. För visst kan jag väl bli gravid? Det kan väl inte vara så illa att jag inte kan alls. Innerst inne känner jag att det inte kan vara så. Kroppen vill.
Att vara gravid och föda i ett land där man inte kan språket och där engelskan är det språk som används mest av oss utlänningar väcker många tankar. Hur funkar vården här? Hur är läkarna? Vad händer? Kan jag känna mig trygg? Ett virrvarr av orosmoln i huvudet.
Men oj vad jag vill detta. Tror jag i alla fall. Har jag tänkt efter, frågar jag mig själv. Ibland undrar jag om det är på grund av alla vänner omkring oss som skaffar familj, som gör att det känns som att det är dags. Är beslutet framkallat av stress? På ett sätt kan det nog ligga något i det. På ett annat sätt inte. Miljön vi lever i är långt ifrån stressig.
Vi har aldrig haft det bättre tillsammans. Jag känner mig så redo som man kan göra utan att egentligen veta vad det är man gör sig redo för. I hela mitt liv har jag funderat på hur det känns den dagen man beslutar att man tillsammans med den man älskar vill bli tre.
Igår var den dagen.
Jag längtar efter att bära på det mest värdefulla som finns. Jag längtar efter en egen familj. Jag längtar efter att få vara någons mamma och göra mitt absolut bästa för att vara världen bästa.
Jag längtar.
Vårt samliv känns djupare än någonsin och på något sätt så har det fått en sån vacker prägel. Det är mer passionerat och det känns genuint och starkt varje gång. Vi älskar med varandra för att vi innerligt vill dela en underbar gåva. Vi älskar för att vi två tillsammans är det finaste som finns.
Det känns i hela kroppen.
Rädslan för att något ska gå fel är stor, eller kanske inte, jag kan inte riktigt bestämma hur jag känner. För visst kan jag väl bli gravid? Det kan väl inte vara så illa att jag inte kan alls. Innerst inne känner jag att det inte kan vara så. Kroppen vill.
Att vara gravid och föda i ett land där man inte kan språket och där engelskan är det språk som används mest av oss utlänningar väcker många tankar. Hur funkar vården här? Hur är läkarna? Vad händer? Kan jag känna mig trygg? Ett virrvarr av orosmoln i huvudet.
Men oj vad jag vill detta. Tror jag i alla fall. Har jag tänkt efter, frågar jag mig själv. Ibland undrar jag om det är på grund av alla vänner omkring oss som skaffar familj, som gör att det känns som att det är dags. Är beslutet framkallat av stress? På ett sätt kan det nog ligga något i det. På ett annat sätt inte. Miljön vi lever i är långt ifrån stressig.
Vi har aldrig haft det bättre tillsammans. Jag känner mig så redo som man kan göra utan att egentligen veta vad det är man gör sig redo för. I hela mitt liv har jag funderat på hur det känns den dagen man beslutar att man tillsammans med den man älskar vill bli tre.
Igår var den dagen.
Jag längtar efter att bära på det mest värdefulla som finns. Jag längtar efter en egen familj. Jag längtar efter att få vara någons mamma och göra mitt absolut bästa för att vara världen bästa.
Jag längtar.
Vårt samliv känns djupare än någonsin och på något sätt så har det fått en sån vacker prägel. Det är mer passionerat och det känns genuint och starkt varje gång. Vi älskar med varandra för att vi innerligt vill dela en underbar gåva. Vi älskar för att vi två tillsammans är det finaste som finns.
Det känns i hela kroppen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar